Nyfrissad

Hår uppför sig helt enkelt mycket bättre när proffs tar hand om det. Mkt nöjd.

Putte och Nisse

Trots rubriken så börjar vi med Saffe

Putte = Kalium

Nisse = Kalcium

Il Divo

Nu undrar ni alla givetvis hur helgen var. So let me tell you.... 

Vi börjde med ett glas vin och svindyr mat.

Satt och tittade ut på denna byggnad.

Nu är vi inne i ovan nämnda byggnad och dricker cider.

Ljuset kollas...

Det börjar fyllas på med folk....

och några till....

och ännu fler....

och till sist ganska många.

Nu börjar det!

"Il Divo består av den schweiziska tenoren Urs Buhler, barytonen Carlos Marin från Spanien, den franska popartisten Sebastien Izambard och tenoren David Miller från USA som sammanfördes för första gången under 2003, efter en lång tids sökande av musikproducenten Simon Cowell efter 4 begåvade sångare som tillsammans kunde skapa musikmagi." citat från Il Divos hemsida http://www.ildivo.se/


 

Jag säger bara; och musikmagi var det. Jag hade gåshud hela konserten igenom och tårarna rann vid flera tillfällen. Jag hade inte trott att jag skulle bli så berörd av musik, men oj... Ett tag var jag lite rädd att min absoluta favvolåt alla kategorier; Leonard Cohens Hallelujah inte skulle komma, men jodå. (Då rann tårarna)

Deras tolkningar av "moderna" poplåtar är helt underbara. Opera i vanlig bemärkelse kan jag visst gilla, men inte som detta. Detta är en upplevelse. När jag lyssnar på Hallelujah här hemma måste jag stanna upp, blunda och höja volymen. (Peter tycker detta är överdrivet. Skiter jag i)

I Aftonbladet (skittidning) fick konserten endast två + av fem. Väldigt orättvist om du frågar mig. (Och som du förstår så är jag helt opartisk) Detta var utan tvekan den bästa konsertupplevelse jag varit med om.

Tidigare så har jag alltid tyckt att den sliskiga spanjoren (längst till höger på bilden) har haft en helt outstanding röst. Sliskig är han som sagt, men vad gör det när man har den rösten? Han har alltså tidigare varit min favorit. (I Hallelujah är han fortfarande det) Nu har detta förändrats lite. (Förutom i Hallelujah då alltså) Jag kan inte säga att någon är bättre än någon annan. Dessa fyra pojkar (ok då, MÄN) kan verkligen, verkligen sin sak - sjunga. När dom avslutade med Time to say goodbye (Ok, lite klychigt, jag vet) så rann tårarna igen. För klychigt eller ej - det funkade på mig.

Persedelvård

Nalles träns har blivit putsat. Zodiac hjälper till på sitt vis, alltså moraliskt stöd.

Smågrabbarna har fått varsitt träns. Putsat och klart, dom har däremot inte fått prova dem ännu....

Misslyckad rådjursspaning

På ett ställe i skogen där Saffe och jag brukar promenera omkring så har det ofta hänt att vi träffat på rådjur. Häromdagen ansåg vi (jag och Saffe alltså) att det var dags att ge sig ut på rådjusspaning igen, alldeles för länge sen sist. Döm av vår förvåning när det såg ut såhär i skohen där vi brukat trampa omkring:

Missförstå mig inte, jag förstår värdet av virke, ved och annat, jag vet värdet i skog, men det värker ändå lite i hjärtat... Bilden nedanför är ganska suddig, (Saffe gillade inte kalhygget och ville inte stå stilla) men såhär har det sett ut tidigare (Och ser ut alldeles intill men ack så mycket mindre yta för rådjuren):

Ingen mer rådjursspaning för oss här på ganska många år, förmodar jag...

Peters födelsedag

Peter har fyllt år! Såhär såg tårtan ut:

Den var inte bara fin, den var god oxå. :-)

Säkerhet

Peter och jag började häromdagen diskutera säkerhetsvästar. Som jag kanske nämnt så hade han väst på sig när olyckan skedde, och enligt läkare och ambulanspersonal var detta något vi skulle vara tacksamma för. Tro mig, det är jag.

Iallafall så började diskussionen med att jag berättade att jag försökte vänja mig vid att ha på mig västen och att det inte gick nåt bra. Jag fick ont i tuttarna (utsatta för tryck - ej skönt) och upplevde det som att jag inte kunde använda armarna. Peter menade att jag bara måste vänja mig. (Det var ju det jag försökte, men iallafall...)

Detta är iallafall lite min poäng. Jag är avundsjuk på dagens unga ryttare som från början av sin ridkarriär varit vana med att väst är lika självklart som hjälm när man rider. Dom behöver inte vänja sig efter 25 år utan väst.

Vidare då, iallafall. Travets västar är 10 gånger skönare än alla ridsportens västar som jag har provat. Jämför på bilderna - vilken tycker du ser bekvämast ut? Jag vet då vilken jag tycker iallafall...

Och jag kommer nog att köpa en "trav-väst", för det är mycket lättare att vänja sig vid nåt som inte är obekvämt än nåt som är det (hängde ni med?) Och dessutom så kommer jag aldrig (förmodligen) att tävla i någon tävling där väst är obligatorisk för jag är över 18 år och för feg för fälttävlan. Trav-västarna är nämligen inte godkända för tävling i ridsportgrenar. (Rätta mig gärna om jag har fel - inget kunde som ni förstår göra mig gladare)

Och när vi ändå pratar säkerhet så vill jag tillägga att jag ärmycket positiv till att några stora dressyrnamn börjat rida med hjälm. Om det så bara är inför kamerorna så är det ändå det.

Nog nu

Nu tänker jag inte brodda mer för den här säsongen. Broddarna diskade och oljade.

5-56 (olja) = bra till allt. Bil, cykel, broddar, dörrar... You name it.

Bra att ha-sak

Den här borsten köpte jag för ca. 100 år sedan. Tror det är en kanin- eller kattborste egentligen. Blev hånad vid köpet av den person som var med mig, men trots att jag var kanske 12 år vid den tiden så stod jag på mig mot denna äldre person och köpte borsten för att använda den på min dåvarande ponny. Ångrar mig icke.

Den är liten, mjuk och smidig men med hårda piggar. Den har otroligt nog hållt i alla år, men det kan bero på att jag endast period-använder den. Ibland tror jag mig ha hittat nåt jag gillar bättre, men oftast kommer jag tillbaka till denna.

Det är nämligen rullnings- och täckainsigmedlera-tider för hästarna nu. Överallt där Saffe (och Nalle med för den delen) inte har täcke har han ju oxå lång vinterpäls ännu. Han verkar se det som en sport att gnida in leran så mycket det bara går på benen, öronen, i karlederna, ja you name it. Till saken hör att Saffe är väldigt känslig och man får inte ha hårda borstar varken på hans ben eller hans öron (eller mage eller rygg eller rumpa eller...)

Då är denna borste idealisk. Den är följsam och mjuk, men med hårda piggar. Toppen. Om ni hittar nån i nåt bortglömt hörn i Er Lokala Djurprylsbutik - tveka icke. Köp.

Långtur igår och skritt idag

Det är riktigt, riktigt härligt när det är vår.

Långtur igår, fint underlag och glad häst.

Skritt idag, lugn och fin häst, strålande sol.

Känns bra. :-)

Stalltid = Kvalitetstid

Att få tillbringa tid i stallet, i hästars närhet, det är sann själavård. Mina underbara hästar som skiter i om jag haft en bra eller dålig dag, som är som dom alltid är, som kräver det dom alltid kräver, som ger det dom alltid ger. Dom kräver uppmärksamhet och kärlek, dom ger lycka och lugn. 

Jag vill inte ha "egentid", jag vill ha stalltid. Att vara i stallet när Nalle och Saffe står inne och äter är livskvalite. Att rida en sväng och lyssna på fågelkvitter och stryka en varm hästhals med fingrar som värms av vårsolen.

Att se Putte och Nisse leka i hagen med Parodie som stolt och trygg övervakare. Att veta att därute i hage och stall, finns vännerna, de trofasta, de underbara.

Sann själavård, sann livskvalite.

Belinda igen

Ville bara säga att hon gör stora framsteg :-)

Brunch på Dalhems Jernvägscafe

Varje lördag och söndag serveras det brunch på Dalhems Jernvägscafe för den nätta summan 125:- Peter och jag vill naturligtvis sponsra detta och kan verkligen rekommendera Er alla att göra detsamma!

Peter är mätt

Sabla, så gott det var!

Min travare

Det här är min travare Saphir Roy. Han är född 1996 och alltså 16 år. Jag har haft honom i snart 11 år. Det är länge.

När jag fick honom var han konvalecent efter en böjsensoperation. Han var även folkilsk :-)

På den här bilden är Saffe just urlastad ur transporten efter att vi har varit och tränat dressyr. Saffe är nämligen ridhäst. Han är fortfarande av RASEN Svenska varmblodig travare, men hans arbete och liv är som ridhäst, och har så varit sen den dag jag lastade honom på transporten för första gången och tog hem honom till sommarbetet i Sanda.

Saffe har, som alla hästar, sina svårigheter och sina ideér, men jag vill verkligen poängtera detta: Han är underbar. Tro mig, jag har varit arg på honom, trött på honom, besviken på honom och allt vad man nu kan vara, men allra oftast gör han mig glad, stolt och lycklig.

Han är inte längre folkilsk (även om han kan tänka sig att låtsas det ibland) och han är nog den mest arbetsvilliga häst jag haft. Han är aldrig, aldrig lat. Visst vill han slippa undan ibland, men om jag rannsakar mig själv så har jag kanske inte krävt lite för mycket av honom vid dessa tillfällen?

Han gör sitt bästa i alla lägen och vill alltid vara mig till lags.

Ja, han är travare. Nej, vi kommer aldrig att få 10 poäng på vår galopp. Men detta gör inte att jag älskar honom mindre. Tvärtom. Han är speciell och han är min.

Till människor som påstår att dom ALDRIG skulle vilja ha en travare vill jag säga två saker.

1) Nej, det är ju lite för svårt för vissa. Är man lat och vill ha mycket i sin ridning gratis så är travare inget för dig.

2) Du vet inte vad du missar.

Jag tycker inte att alla måste älska travare. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen: Respektera för helvete att jag gör det!