Vårstädning

Vårstädat ett av ute-förråden. Visste väl att det fanns ett golv nånstans därunder!

Drömliv

Jag och Anna pratade häromdagen om när man egentligen skall få leva sitt drömliv? Ni vet, då man hinner allt man vill hinna, då man orkar allt man vill orka, då man har råd till det man vill ha råd med.

När? Jag hinner inte, orkar inte, har inte råd att fundera på det nu... ;-)

Om jag fick bestämma

Om jag fick bestämma lite mer här hemma på vår lilla gård så skulle det se lite annorlunda ut. Vi skulle till exempel ha lite flera djur.

Vi skulle ha dvärgcochin-höns. Ca. tre hönor och en tupp har jag tänkt mig.

Vi skulle ha en guldfärgad cockerspaniel.

Vi skulle ha en svart-vit get.

Vi skulle ha kaniner. Två, tror jag.

Vi skulle ha en påfågel.

Vi skulle definitivt ha en åsna.

Några såna här (Saffe inte rädd för dessa av någon anledning)

Ingen gård är väl komplett utan några jerseykor?

(Då kan Saffe dessutom få ko-terapi dagligen för jerseykor är han jätterädd för)

Bor man på Gotland och har gård bör man ha lamm.

En minigris skulle va trevligt.

Vi skulle INTE ha råttor och möss. Nix pix, inte på min gård inte. Däremot skulle jag inte va svår på nån anka, kanske... Och på min gård skulle det alltid finnas vilda fåglar, humlor, ekorrar, nån rabbis, fasaner, kanske några rapphöns (vilda snackar vi nu), rådjuren skulle titta förbi då och då (men inte ställa till med ofog), vid dammen skulle det finnas några grodor (helst ingen padda om det går att ordna) och guldfiskar (små, inte dom stora. Dom är äckliga)

Tja, ungefär så skulle det väl se ut. Tyvärr kommer detta aldrig att hända. Fan oxå.

Varför blir det alltid såhär?

Varför blir det alltid såhär när man tvättar benlindor i maskin?! Ett enda snurr och virr-varr... Suck.

Jag är säker

Jag är rätt säker på att denna donna snart kommer att flytta hem till mig.

Ja, om ni inte känner igen henne så kan jag säga att det är den kära Belinda.

Lastträningen går framåt. Sakta framåt. Men nu går hon på transporten med bom i (inte provat med mellanvägg än) utan problem och hon står kvar en (liten) stund tills jag backar ut henne igen. Trevligt så.

Vi ser ljuset

Jag har insett att det kan bara inte vara fint väder en hel dag i detta land. I söndags var det en toppenförmiddag, sol, fågelkvitter och vindstilla. Skulle åka till Anna med Saffe vid 16-tiden, 15.10 börjar det hagla. Sedan åska och spöregna. (Och då menar jag verkligen SPÖregna) En och en halv timme höll det på, kanske lite längre. Sen sol, fågelkvitter och vindstilla igen. Saffe och jag gav oss ut på en tur här i Dalhem istället.

Rådjursspaning igen

Ni kanske minns att jag skrev för några veckor sedan var Saffe och jag hade vårt rådjurs-spanings-ställe. Där det numera ser ut såhär:

Anyway, Saffe och jag promenerade omkring på ovan nämnda ställe igår och se! Inte mindre än FEM (5) rådjur såg vi! De sprang tillsammans en bit bort på kalhygget och såg allmänt fina ut. Jag hann såklart inte få upp kameran, ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

Varför?

Jo, helt enkelt bara för att det är så himla kul! :-)

Tio i topp

Jag läser mycket Stephen King.

När jag läser om honom på Wikipedia så ser jag att jag läst 45 böcker av honom hittills. Plus någon till kanske, Wikipedia är kanske inte världens mest pålitliga källa. Iallafall. Jag gillar Stephen King. Hans romaner är... bra, liksom :-)

Nej men allvarligt, de som avfärdar honom som "skräck-författare - sånt läser inte jag för jag tycker inte om blod och sånt" vill jag hugga längs med fotknölarna (för jag gillar blod haha. Nej förlåt. Stryk det.) Jag tycker inte att man skall avfärda saker och uttala sig om sådant man inte vet nåt om.

Ja, SK skriver LÄBBIGT, men på ett helt underbart, overkligt sätt. Ingen bok är den andra lik även om han på ett fascinerande sätt kan väva samman många av sina böcker. I "Det mörka tornet" kan du till exempel hitta karaktärer som är med i "Sömnlös", i "Knackarna" omtalas karaktärer från "Eldfödd".

Äh, skit samma. Du måste inte gilla Stephen King. Var bara söt och säg inget negativt om honom eller hans böcker om du inte läst nån. Allrahelst inte om jag är i närheten. (Filmerna räknas EJ. De flesta är... sådär)

Tänkte lista de tio bästa enligt mig so far. Det var inte lätt skall ni veta. Så därför belv det inget "plats 1" osv. Det här är (nog) de tio bästa helt enkelt, utan inbödes ordning:

Signal

Sömnlös

Det mörka tornet (serie på 7 böcker)

Pestens tid

Duma Key

Talismanen/ Svarta Huset (två böcker som hör ihop)

Liseys berättelse

Desperation

Hjärtan i Atlantis

Benrangel

Jag har alla men ni får inte låna dem :-P (Jodå det får ni. Om ni ber snällt och hanterar dem varsamt)

Den enda bok av Stephen King som jag vet med säkerhet att jag aldrig kommer läsa är Cujo. Sådeså. Nu skall jag kolla på Tradera efter böcker som jag ännu inte äger.

Saffes distanskarriär so far

Saffes distanskarriär kan du se på den här sidan:

http://www.distansridning.se/kmlistan/ResultHorse.aspx?horse=747

Vi får väl hoppas att det kan bli nån tävling till för den gamle mannen...

Vi har kommit 2:a

Ja nu undrar ni förstås

Ni som varit lite observanta har naturligtvis inte missat att Långfredagen var dagen då Belinda skulle flytta till Kaungs. Och nu undrar ni förstås varför jag inte skrivit något om det.

Satmaran Belinda

Jo. Därför att. Belinda flyttade inte till Kaungs på Långfredagen. Och inte på Påskaftonen heller, eller någon annan dag hittills. Därför att Belinda ville inte det. Och om Belinda inte vill... Ja, ni fattar. Hon är ganska stor och tung och allmänt svårmanövrerad, så när hon inte kände för att gå på transporten, ja då gjorde hon helt enkelt inte det.

Långfredag: Peter och jag åker till Anna för att hämta hem Belinda. Belinda går fram till transporten, kastar ett öga på den och säger sen "Nej jag skulle inte tro det". Hon sätter upp en framhov på rampen, det är allt. Traggla traggla traggla, (Peter tappar tålamodet och sätter sig i bilen) Belinda börjar kasta sig och stegra sig och Helena börjar gråta. Två och en halv timme har gått.

Påskafton: Snöstorm. Surar allmänt (Trevlig middag på kvällen hos Hanna och Roger. Tur det- annars totalt värdelös dag)

Påskdagen: Jag åker till Anna för att lastträna. På två timmar kommer vi (jag och Belinda - all hjälp undanbedes vänligt men bestämt. Jag slår ihjäl den som försöker komma med "goda råd") så pass långt att framhovarna är inne i transporten och bakhovarna på rampen.

Annandag Påsk: Peter och jag åker till Anna för att lastträna. Plockar transporten "ren", dvs. ingen mellanvägg eller bom, Belinda går hela vägen in i transporten flera gånger. Vi slutar där för dagen. Nästa steg - att få Belinda att stanna kvar i transporten och inte backa ut med en gång igen.

Tja, så där är vi nu. Jag är SUR på Belinda för hon är inte det minsta rädd. Men men, kanske att vi kommit så långt att jag kan ta hem henne till nästa längre ledighet - om en månad.

Jag hatar att lastträna.

Glad Påsk!

Jaja, lite sent... ;-)

Ponny-mammor

Fenomenet "ponny-mammor" fascinerar mig.

För er som inte är riktigt insatta i läget kommer här en kort förklaring:

Ponny-mammor är kvinnor som har barn i åldrarna ca. 8-18 år som rider och tävlar ponny. Ofta är mammorna själva hästintresserade men har lagt sin egen ridning på hyllan för att helhjärtat kunna hjälpa sina barn (oftast döttrar) framåt i den tuffa rid-världen. De skjutsar till träningar och tävlingar, tillbringar kvällar (som absolut kunnat tillbringas på behagligare sätt) i kalla ridhus eller dagar på regniga tävlingsbanor, de betalar allt och försakar (nästan) allt annat. De klagar sällan, utom när barnet inte anstränger sig eller gör sitt bästa. De tröstar, stöttar, coachar och pushar. Och det är väl här nånstans som det ibland tyvärr går över styr.

Vill barnet tävla, eller vill mamma att barnet skall tävla? Skall barnet få skäll för att han/hon inte ger allt varje gång? Skall man ge allt för att annars får man skäll, eller skall man ge allt för att man själv vill?

Givetvis har jag hårddragit allt i min förklaring, men ibland upplever jag detta när jag är ute och är funktionär på tävlingar, eller ibland när Saffe och jag tävlar med ponnyerna i cm-hoppning. (Saffe och jag hoppar ju inte så högt, som ni vet)

Min egen mamma har aldrig varit någon ponny-mamma i den bemärkelsen. Hon har aldrig skjutsat mig till varken träningar eller tävlingar, knappt till stallet. För det mesta har jag cyklat. Det var bara så det var. Jag vet inte om det är bättre eller sämre än nåt annat.

I ett avseende har jag väl "kommit efter"; i tävlandet. Jag har inga tävlingsnerver, kanske hade jag haft det om jag tävlat som barn? Kanske (troligen) hade jag även kommit längre i min ridning än vad jag har idag, om jag blivit skjutsad till träningar en eller flera gånger i veckan.

Men i andra avseenden tror jag att jag ligger "före". Jag har till exempel kvar mitt hästintresse. Jag har aldrig blivit pushad för hårt så att jag lagt av.

Jag har lärt mig mycket på egen hand och blivit självständig. Om det kniper så klarar jag det mesta (i hästsammanhang menar jag nu) på egen hand, jag kan ge sprutor, jag kan slå på tappsko, jag kan backa med släp (men jag vill inte), jag kan laga staket, jag kan... You name it - jag fixar.

Min ponny Lady Spring

Jahaja, vart vill jag då komma med detta då? Ingenstans, egentligen... Jag vet att de flesta ponny-mammor är helt underbara och hjälper sina barn på alla sätt de kan och att de pushar alldeles lagom. Jag hoppas att deras barn en dag kommer att förstå hur mycket deras mammor (för all del, pappor oxå ibland) faktiskt ha gjort för dem, i tid, pengar och engagemang.

Vet ni, nu när jag ändå är i farten så kan jag faktiskt avslöja vad det var som fick mig att tänka på detta. Jo, det var såhär att jag råkade tjuvlyssna för ett tag sen när jag var just funktionär.... Två ponnymammor som pratade. Nåt i den här stilen:

Ponny-mamma 1: " Det är så roligt att se din dotter på tävlingsbanan, hon ser ut att ha så roligt! Min dotter tar så allvarligt på tävlandet, jag vill att hon skall ha lika kul som XX"

Ponny-mamma 2: " Jag har slutat tjata, hon bestämmer själv över sin ridning nu. Och vet du vad? Hon rider mycket mer nu."

Kan man kalla det "komma till insikt"? :-)

Harvey Specter tilltalar mig

Detta är Harvey Specter i TV-serien Suits som går på SVT på lördagskvällarna. Om denne karaktär varit en riktig människa och jag hade träffat honom hade jag förmodligen hatat honom från sekund ett.

MEN nu är han ingen riktig människa utan en karaktär i en TV-serie som sagt (Skådisen heter Gabriel Macht btw) och jag fullkomligt ÄLSKAR honom! :-) Han är så härligt, vedervärdigt dryg! Jag tycker inte att han är sagolikt snygg, nej, det är hans utstrålning och helt enastående dryghet. Är inte detta ganska fantastiskt? Jag är ju inte direkt känd för att gilla dryga killar som tror att dom är förmer än andra...

Kanske är det just därför som jag tilltalas så av Harvey Specter. För att han inte finns på riktigt.

Visst är han det vackraste ni sett?