Julen är över

Julen är över för den här gången, men inte min ledighet som tur är. Jag börjar jobba igen måndagen den 3 januari 2011. SKÖNT! Jag behövde verkligen lite ledigt, efter hur det varit jobbet denna höst med osedvanligt mycket personalfrånvaro (Inte jag då. Nej jag har varit på plats vareviga dag bortsett från en veckas semester på Rhodos).

.

Julen har varit bra om ni undrar. Jag hade varit snäll tjej i år oxå och fått fina julklappar. Jag lyckades med maten och med julrimmen (nåja) och stressade inte och körde inte fast vad jag minns. Dessutom så är ju badrummet färdigt.... :-) Glömde kameran hos Peters syster på julafton och min mobilkamera är ju, som jag nämnt tidigare, jävligt dålig, så ni får vänta lite på bilder. jag kan bara säga såhär: Det är väldigt fint.

.

Imorgon stundar Helenas födelsedag och jag är nästan lika förtjust i att fylla år som ungarna på jobbet. Så det är kalas hos mig imorgon, alla välkomna!

.

Med våra pållar är det bara bra. Just nu står dom och solar mot garageväggen. Det är lite drygt -10 men sol så dom tycker det är helt ok. tycker jag det verkar som.

Saffe är igång på allvar nu. Inte "på allvar" som i "fullt igång" men som "under uppbyggnad". Hängde ni med? Jag försöker rida/ jobba med honom 5 dagar i veckan (Ibland motarbetas jag av vädret, men jag FÖRSÖKER) Det är just nu mest skritt i djup snö på tygel och fritt, samt lösspringning i djup snö. Går inte att göra så mkt mer för allt är igensnöat. det är bisarrt mycket snö. För att komma från gården måste jag gå på "ganska" öppna åkervägar och det är så mycket snö och drivor så det går inte. Och tro mg, varken jag, Saffe eller Nalle är några mesar på det området, men man måste oxå inse sina begränsningar. Är det snö upp till mina knän (när jag sitter på hästen alltså) så...

Häromdagen kom jag på den briljanta (?) iden att jag skulle motionera båda mina hästar samtidigt. Rida Saffe och ha Nalle som handhäst. Han är ju snällast så jag tänkte att det blir nog lättast att ha honom i handen. HA HA HA. Nalle är en jävla huligan. Saffe var osedvanligt hjälpsam och behaglig medans Nalle kom lös efter ca 10 meter och tyckte att det var hysteriskt kul att sticka iväg. Vi kom i fatt, jag har nästan, nästan tag i grimskaftet - Nalle travar iväg. Detta upprepades "några" gånger. Saffe hjälper som sagt till VÄLDIGT bra (guldmedalj i hjälpsamhet) och till slut lyckas vi klämma upp Nalle mot en snövall och får tag i honom. jag får sitta av för nu har Nalle smakat friheten och försöker sig på en rymning igen. Men HA! Nu var Saffe och jag beredda. Ringer in till Peter som får komma och hämta hopplösingen Nalle så att Saffe och jag kunde ge oss ut på en behaglig (men lite halkig) tur längs de upp-plogade vägarna i grannskapet. (Har mina hästar barfota just nu - slipper snöstyltor. Dessvärre så "slipper" jag broddar oxå. Dilemma)

Igår skulle då jag och Nalle ut igen. Han kände på sig att han inte låg så bra till så han uppförde sig exemplariskt. Hmpf. Saffe oxå, men det börjar man ju vänja sig vid nu.

.

Nähej, dags att städa lite inför morgondagen då. Några kommer det iallafall.

.

.

Snögalopp

Bodyguard

Jag har, som jag tidigare nämnt, nu med mig livvakter vart jag går.

Kort lista på upp och ner just nu.

Minns ni?

Vår gård

Upp:

* Hästarna rena

* Köpte fin klänning för överkomlig summa igår

* Det regnar inte

* Grannen skottat vår gård med traktorn idag

* Alla julklappar klara

* Ätit tacos ikväll


Ner:

* Det är jävligt mkt snö

* Vagel i ögat

* Otrygg i hemmet (ser möss i varenda vrå...)

* Långt till helgen

* Plattläggaren kommer ej när han sagt = badrumsbygget står stilla

* TRÖTT!

Möss och människor

Trauma. Hysteri. Mus på spisen. Panik.

.

Men om vi skall ta det från början? Såhär var det:

Onsdag morgon. Jag äter frukost vid datorn, går ner för att ställa ifrån mig disk, borsta tänderna etc. Sätter i kontakten till radion i köket, ser något i ögonvrån som rör sig.... Där det inte borde röra sig... Illskriker. Näradöden-upplevelse. Det sitter en jävla MUS på spisen och glor! Zodiac (katt) var med mig men han var ju nere på golvet och ser inte detta elände utan blir bara galet rädd av mitt skrikande och sätter av som en rem in i vardagsrummet med mig efter. Ringer till Peter från mobilen (bara detta en prestation, försök ringa med fucking jävla touch-screen när dina fingrar darrar värre än asplöv) och gråter hysteriskt. Peter lovar mig att musen nu har försvunnit från köket efter mitt skrikande. (Detta gör inte på något sätt lugn. För var i helaste helvete är den då nånstans?!?) Jag vågar mig ut i köket igen. Peter har FEL! Den lilla jäveln sitter där på min basker som låg på bänken bredvid spisen och ser allmänt lugn ut. Jag hysterisk igen. Försöker få katterna att hjälpa till men även dom är allmänt hysteriska efter mitt gråtande och hyperventilerande och allmänt sinnessjuka uppträdande. Dom tänker på INGA VILLKOR gå ut i köket om det är nåt läbbigt där! Jag försöker djupandas och få ett normalt röstläge när jag skall få ut katterna i köket så dom kan döda. Tar en stund. Katterna under bordet i matrummet och vägrar komma fram. Jag blir inte lugnare vartefter tiden går eftersom jag misstänker att musen sitter och planerar sin nästa stöt mot typ mina fötter eller nåt. Till slut får jag ut båda (!) katterna i rätt riktning och springer upp för trappan för TÄNK SJÄLVA om dom jagar mushelvetet åt mitt håll! Panik vid blotta tanken. Står uppe i sovrummet och gråter och försöker djupandas samtidigt (går ej bra) när jag hör hur katterna får nys på musen och typ river köket. Gör inget så länge den lilla fan är DÖD när jag kommer ner. Efter ca 10 minuters tystnad vågar jag mig ner (Med byxorna nerstuckna i strumporna och gummiband runt tröjärmarna) Båda katterna sitter i hallen och ser märkvärdiga ut och slickar sig runt munnen. "-Såja matte, det är fixat nu" Köket en krigszon men jag ser inga spår efter mus eller likdelar. Tänker inte spendera en sekund mer än nödvändigt i detta besudlade kök. Alltså kastar jag på mig kängor och jacka (efter att ha ruskat dem ordentligt så inga möss ligger på lur) och går ut i stallet och släpper ut hästar och åker sen till jobbet utan att ha borstat tänderna, tvättat mig eller borstat håret. Eftersom vi inte har nåt badrum för tillfället så görs ju allt sånt i köket. Fast alltså inte denna dag.

Kollegor är förstående. Jag börjar gråta när jag skall berätta vad som hänt. Är en mes.

Bilden av den jävla musen fastetsad på min näthinna. Skickar katterna i förväg varje gång jag måste sätta foten i köket. Peter har köpt sån där elektrisk mus-skrämmare och jag väljer att tro att den funkar så snart kan jag kanske slappna av i mitt eget hus igen. Har en katt med mig vart jag går. (Dom älskar uppmärksamheten)

.

Såhär i efterhand är jag faktiskt själv lite förvånad över mitt beteende. Har aldrig sett mig själv som en hysterika, men... Det är jag visst. Möss i stallet älskar jag absolut inte, men kan hantera. Detta kunde jag (minst sagt) INTE hantera. Må detta aldrig hända igen.

(Minns ni förresten historien med den galna storråttan som jagade mig? Om inte - kolla blogginlägg från januari eller februari nån gång....)

.

Jaja, nu måste vi lägga detta bakom oss. Och typ gå ut och skotta snö. Fast det är storm så det är nog ingen ide förresten.

.

En fråga till alla mina rid-kamrater där ute: Ni som inte har ett ridhus nästgårds, hur gör ni nu? Rider ni fast det är storm eller låter ni hästana "vila"? (som jag) Önskar att jag var mer Stålkvinna och red trots storm. Skit.

.