fredag 29 juli 2011

Det regnar väldigt mycket

Det regnar väldigt mycket här på Gotland just nu. Idag har vi fått 74 mm i Dalhem. I veckan som gått har vi fått ca 65 mm sen tidigare. Plenty of vatten, om man säger så. Och det går inte att rida i detta väder. Nej, det går inte, säger jag! ("Det finns inget dåligt väder bla bla bla" Fuck off) Lilla hagen är en sjö och om det fortsätter såhär så är snart de andra hagarna det oxå. Vi pratade om det idag Peter och jag, att sen han kom hem så har det inte varit en enda riktigt fin dag med sol och vindstilla. Inte för att vi hade åkt till stranden i vilket fall, men ändå.

Idag däremot så åkte vi till Visby. Peter har typ inte sett folk på tre veckor så han blev lite överväldigad. Varenda turist på ön var i stan idag, av kanske förståeliga skäl. Lite trångt blev det men han fick komma ut ur huset iallafall. Och nu vet vi att det går ganska bra att åka Volvo, så det blir travet en stund på måndagkväll.

Jag har fått hosta. Jag som aldrig är sjuk, vad är detta? Ej ok. Just nu känns det som att jag håller på att hosta upp lungorna för jag var alldeles nyss ute på en liten springtur i regnet. Varför? Jo det skall jag berätta för er. Jag skulle gå ut under en av de minutlånga regnuppehållen och se hur mkt regn som kommit. Tittar upp mot hästhagen och undrar litegrann... Varför Saffe - som skall stå inne i en box i stallet och torka - står på fel sida staketet längst ner vid stonas hage?! Jag hämtar grimma (han hade såklart inte den på, för han skulle ju stå inne och torka. behövs väl ingen grimma då) och börjar kuta längs stora vägen upp mot Saffe. (Nu har det börjat regna igen) Det är ingen trafik men med min vanliga tur... Ja, ni vet. När jag är en bit på väg busvisslar jag för att få Saffes uppmärksamhet. Han lyfter på huvudet och får syn på mig. Tänker typ: (Detta är en ren gissning) "Åh, där kommer matte. Jag går till henne". Tack älskade häst för att du är så snäll och väluppfostrad! (Just idag iallafall) Så han kom mig alltså till mötes, jag satte på honom grimman och vi gick hem och in i boxen som jag förmodligen stängt lite slarvigt. ("- Du måste stänga boxdörren bättre" var den kommentar jag fick från min sambo. Nähä, säger du det?) Tilläggas skall att Saffe var torr, så han har inte varit ute många minuter. Dagens äventyr.

Nästa veckas äventyr är hopptävling. Anmält oss till 80 cm nästa lördag den 6/8. Älskar 80 cm-klasser. Vill ha det på alla tävlingar.

Nu blixtrar det. Inte bra alls.

.
.

måndag 25 juli 2011

Peter är hemma på riktigt

Peter kom hem hit till Dalhem i fredgas, mycket tidigare än vi först trodde. Sjukvården ville skicka honom till Korpen för rehabilitering, men där fanns det ingen plats så han fick komma hem till mig istället :-) Jag har möblerat om så nu står det en säng nere i vardagsrummet (Tack Eva och Rolf för att vi får låna den) och jag sover på soffan bredvid. Allt funkar jättebra och Peter tycker det är skönt att vara hemma. Och jag tycker det är skönt att ha honom hemma!!!
Imorgon skall vi in till lassis igen och ta ur stygnen, om fyra veckor in på återkoll och om två månader tillbaks till Karolinska på återkoll där och få veta om Peter får börja stödja på benet eller ej. I nuläget får han inte ens ställa ner sitt högerben för det får inte vara nåt tryck på höftleden what so ever. Han har en massa (8 st?) tittanskruvar och nåt slags metallband i bäcken/höftled men det var en spricka som satt för djupt och kirurgen fick inte ner nån skruv där, så därför måste den självläka och det tar sin lilla tid. Men Peter är duktig, han går här hemma med sitt betastöd och klarar sig nästan helt själv. När jag får hjälpa till så är det mest för att orken tryter, inte för att han inte kan. Han är jätteduktig med sjukgymnastiken och ligger i.
Jag är faktiskt väldigt imponerad av honom. Hade det varit jag som legat med dessa skador och denna långa rehabiliteringstid framför mig så hade jag nog inte klarat av att hålla humöret uppe på det sätt som Peter gör. Fast nu vet ju alla som känner oss att jag är ju då iofs lite mer deprimerad till min natur än vad Peter är... ;-)

Iallafall så känns allt mycket lättare nu när Peter är hemma. Jag är inte lika manisk i min städning/ trädgårdskötsel men det är kaske lika bra. Städa skall jag göra i vinter, nu är det ju rakt ingen ide´. Jag putsade fönster i torsdags - i lördags syntes inte det. JAG HATAR FLUGOR!

Med hästarna är allt bra. Saffe skulle ju såklart tappa en sko (fast det var iofs skoningsdags oxå) så vi fick åka in till Roger på Skrubban så fick han sko. (Saffe skötte sig bra om nån undrar) Nisse och Putte har fått namn - Kalcium och Kalium. Dock kallas dom ännu för Nisse och Putte. Nisse är SUPERDUKTIG och jag kan göra vad som helst med honom, borsta, lyfta ben, lägga saker på hans rygg osv. och han tycker att allt funkar bra. Putte = mesig. Får bara borsta honom på hals, rygg och rumpa - INTE ben eller mage. Lyfta hovar skall vi inte tala om och i förrgår höll jag på att inte ens få på honom grimman (Han hade inte haft den på sig på en dag...) Dom är väldigt lika sina mammor i psyket dom där två...

Jaja, anyway, nu skall jag gå ner till Peter igen och se om han har vaknat efter sin powernap. Välkomna in om ni har vägarna förbi! (Nu går det att prata med mig igen)
.
.

lördag 16 juli 2011

Peter är "hemma"

Nu har äntligen Peter fått komma "hem" till Visby lasarett. Det är så skönt att ha honom närmare igen, så att jag kan få träffa honom varje dag. Han är mycket piggare nu, och har klarat en nedtrappning från 30 ml morfin /tim till 8 ml/tim utan större problem verkar det som. Han säger att nyckelbenet känns bättre och det är ju bra, för så snart det är läkt ordentligt kan han ju börja röra sig mer med gåbord och/ eller kryckor. Och när det har kommit igång så får jag nog snart hem honom hit till Dalhem :-)

Jag tänker inte ens försöka att bli sjukskriven nästa vecka. Jag tar två veckors semester nu och spenderar dem på sjukhuset med Peter helt enkelt. Jag har ganska många dagar sparade och en hel del komp, så jag kan ta ledigt senare när Peter mår bättre och är hemma.
Jag mår dessutom bättre nu. Gråter inte alls lika mycket nu när han är tillbaka närmare mig igen, och det är märkligt vad man vänjer sig snabbt. Ja, det är ensamt på kvällarna och ja, jag vill ha hem honom så fort det går, men visst har jag vant mig och kommit in i rutinen. Fixa stallet, rida, duscha, åka till sjukhuset... (Att jag har vant mig betyder dock som sagt inte att jag gillar det)

Nu skall jag gå ner och kolla på tv en liten stund och se om jag kan få katterna att komma in igen. Dom är så taskiga och vill inte sova inne vid mig på nätterna. nej, dom vill vara inne och sova på dagarna när jag är hos Peter. (Och idag hade dom sabla äcklen dessutom tagit in en död mus som dom satt och åt på hallgolvet när jag kom in från stallet. Jag har ju sagt till dem att det inte går att göra så när Peter inte är hemma! Men men, jag klarade det oxå. Man kan mer än man tror.)
.
.

torsdag 14 juli 2011

Inte idag heller...

Peter fick inte komma hem från Karolinska igår, och inte idag heller. Allt ser bra ut och dom skall ta nya bilder idag och ser det fortsatt bra ut får han komma hem imorgon. Jag tror det när jag ser det... Förstår inte varför dom säger en sak och sen blir det en annan? Visst är det bra att dom är noggranna, men jag tycker det är bättre att dom säger med en gång "det kan bli tre-fyra dagar" istället för "du får åka hem imorgon".
Som sagt så säger dom att allt ser bra ut. Pratade med Peter nyss och han kände sig risig idag... Förstår att det är jobbigt. Delar rum med fyra andra (skärmar emellan så som kan inte prata heller), ingen tv och inga besök. Ont och trött. Orkar inte läsa, vill inte äta...
Hasse (Peters pappa) och jag funderade på om det var för att det blåser storm här som han inte får komma hem idag. Även om helikoptern säkert klarar av det så blir det väl skakigt = gör ont. Men jag blir ledsen iallafall :-(

I eftermiddag skulle han upp och "gå". Det är ju svårt med nyckelbenet oxå, eftersom han inte kan använda sånt där gå-bord. Men jag tycker ändå att det är bra att dom ligger i med sjukgymnastiken på de sätt som går, det betyder ju att rehabiliteringen är igång och att konvalecensen blir kortare. Jag vet ju att Peter lider av att inte kunna göra något utan bara ligga stilla.

Jag är sjukskriven denna vecka. Min chef tyckte att det var det enda rätta, eftersom, som hon sa: "Semestern är till för att vila och få ny kraft, det tror jag inte att du kan just nu" Det har hon helt rätt i, kan jag bara tillägga. Men från och med måndag måste jag ha läkarintyg om jag skall vara fortsatt sjukskriven. Får se om jag orkar ta tag i det. Annars får det bli semester... Men om man vänder på det - skulle jag ha jobbat hade jag behövt vara sjukskriven, för jag kan inte jobba som jag är nu. Tror inte det är så bra om en förskollärare går runt och gråter större delen av dagen... :-( Vi får väl se om sjukvården ställer upp. Eller Försäkringskassan är det väl som bråkar kanske, jag vet inte... Skit samma.
.

.

tisdag 12 juli 2011

Operationen har gått bra

Peter har blivit opererad i höften idag. De har satt titanskruvar i hans bäcken. Operationen har gått bra och om röntgenbilderna imorgon ser bra ut kommer han tillbaka till Visby imorgon *hoppas*.
När jag pratade med honom direkt efter att han vaknat satt ännu ryggmärgsbedövningen i så då var han bara trött, men sen fick han jätteont och dom fick inte ordning på morfindosen på en gång. Det gör så ont i hela mig oxå när jag hör hur ont han har och jag inget kan göra. Inte ens hålla hans hand... Jag hoppas verkligen att han kommer tillbaka till Visby imorgon (Och snart hem hit). Jag saknar honom så himla mycket fast jag träffade honom igår.

Stort tack till alla er som tänker på oss. Era varma ord uppskattas av både mig och Peter.

måndag 11 juli 2011

Nulägesrapport

Har inte skrivit på länge men det är mycket som händer. I fredags var Peter med om en olycka inne på travet. En häst på innerspår bröt ut och krockade med den häst som Peter körde, vilket resulterade i att Peter flög ur sulkyn. Ambulans tillkallades och Peter fick åka till akuten. Jag jobbade kväll och hade precis kommit hem när Hanna ringde. Hon sa till min hundrafjorton gånger att jag skulle ta det lugnt när jag körde in, och Hanna; Du hade varit stolt om du såg mig. Jag körde lugnare än vanligt tillochmed.
När jag kom in på akuten och fick se Peter ligga på en bår med nackkrage och åtta läkare/sköterskor/ folk runt sig kom tårarna. (Nu när jag skriver oxå) En stor eloge till ambulans- och akutpersonal (och dem som har utbildat dem och deras föräldrar som har uppfostrat dem) de skötte sitt jobb kanonbra! Tog hand om Peter (och mig) och förklarade allt dom gjorde och varför och fick (faktiskt) mig att lugna ner mig litegrann.
Upp till IVA efter röntgen och så satt jag där med Peter flera timmar medans vi väntade på provsvar eller röntgenbilder eller båda delarna, jag vet faktiskt inte. Vi fick veta att höger nyckelben var brutet och att bäckenet spräckt och så nåt med höften. Peter skulle ner på ortopedisk avdelning eller vad det heter. Fyra sköterskor (underbara dom oxå, tack tack tack) skulle flytta över Peter från traumabåren till sängen - gissa vad som händer? Hans sambo får en panikångestattack! (Det var väl inte hon som varit med i olyckan? Varför är hon hysterisk?!) Jag börjar kallsvettas och må illa, får ingen luft. Sätter mig ner i en stol och börjar hyperventilera och gråta hysteriskt. En av sköterskorna upptäcker mig och tar hand om mig. (Peter är nu tryggt i sängen) Jag känner mig allmänt fånig men kan ändå inte sluta. Till slut, efter kall duk på pannan osv så kan jag ta mig samman och gå med upp till avdelningen. Jag har verkligen nerver av stål. Peter får morfin direkt i blodet så han är "ganska" lugn...
Jaja, dagarna går och idag fick han börja med sjukgymnastik vilket inte var speciellt skönt alls verkade det som. Sen nu ikväll kl. 19.30 fick han åka helikopter till Stockholm för att operera sin höft. Jag fick inte åka med :-( Sköterskan trodde att han skulle vara tillbaka på ön i övermorgon onsdag.

Jag är jättetrött och jätteledsen rent generellt. Jag vill att Peter skall komma hem. Hem hit till vårt hus i Dalhem. Det gör mig inget att göra "allt" - med hästar och gård och sånt, jag vill bara att Peter skall vara hemma. Jag vill inte ha hjälp av någon annan (tack ändå ni som erbjudit er), det är bra att jag har fullt upp hela tiden så jag somnar av ren utmattning. Jag vill egentligen inte träffa någon alls utom Peter. Det går inte att prata med mig, så ring inte. Maila och sms:a får ni gärna göra däremot. Peter går det jättebra att prata med så honom kan ni ringa om ni vill :-)


Allt annat - med hästar och så - tar vi en annan gång. Det känns nästan oviktigt just nu.