Prima och jag och våran coach (Peter) åkte till Puser på "Pay and jump". Det är en träningstävlingsform där man får hoppa en tävlingsbana på valfri höjd och man har två försök på sig. Passar ju mig (och Prima) alldeles utmärkt, eftersom varken hon eller jag har någon tävlingsrutin att tala om.
Jag har ju dessutom allvarlig höjdskräck (det har inte Prima) så att få hoppa "valfri höjd" är ju alltid trevligt. Jag bestämde att Prima och jag skulle hoppa 50 cm och ingenting annat. Töntigt tyckte vissa, att åka och så bara hoppa så fjantigt lågt. Mhm, må så vara, men nu bestämmer ju JAG vad jag och min häst ska göra så fuck off och låt oss vara i fred.
Jag ville åka till Puser för att miljöträna Prima, (och miljöträna mina tävlingsnerver) inte för att hoppa högt. Sagt och gjort. Vi åkte dit.
Här ser ni hur "höga" hindren var...
Nu är det ju så att till och med jag tycker att 50 cm är ganska lågt för en häst av Primas kaliber. Men det fanns en tanke bakom den valda höjden och det visade sig att jag hade rätt i den tanken. Prima är ingen fegis i den bemärkelsen att hon är rädd för hinder, nejdå, det är det bara jag som är. MEN Prima kan ibland ha lite "svårt" med fokus och attityd...
På framridningen var Prima seg och okoncentrerad, ville mest kolla på allt och alla andra och inte lyssna på mig alls. När vi gick in till framhoppningshindrena började hon med att stanna på krysset som i princip inte var mer än två bommar på marken. Orsak: Jag tror inte att hon såg dem förrän hon var framme för hon ville ha koll på allt annat. Detsamma när vi skulle börja hoppa det lilla koppelräcket som väl låg på 40-50 cm, men efter en stund fattade hon vad det var vi var där för att göra och hoppade, men direkt efter började hon se sig omkring igen...
Detsamma hände när vi kom in på banan. Vi travade mot första hindret - TVÄRNIT! Och här har ni orsaken till val av hinderhöjd! När det är så lågt kan man nämligen GÅ över. Sagt och gjort, hon fick kravla sig över det första hindret och då var isen bruten för både mig och henne! (Det är nämligen psykiskt knäckande för mig att rida fram till ett hinder, få stopp och så tvingas vända och ta ny sats. Mina ben blir gele direkt)
Sen hoppade vi snyggast av alla, typ :-)
Hon skyggade lite på ett hinder till, tror det var nr fyra, en av funktionärerna stod och flaxade med sin jacka, men vi var båda stärkta i själen av att vi visste att vi skulle kunna komma över ändå. Vi galopperade till och med mer än halva banan - whey!!
Väldigt nöjda både Prima och jag och coachen
Ja, så var det på vår första "riktiga" pay and jump. Vi har ju varit på en förut på Suderbys men då var det bara vi så det räknas nog inte. Och ja, jag tänker hoppa 50 cm på nästa pay and jump också. Och nästa efter det. Sen får vi se om jag vågar gå upp till 60 cm :-)
Men i alla fall, Prima skötte sig riktigt bra i det stora hela, hon var som sagt lite ofokuserad, men vi åkte dit för miljöträning och miljöträning fick vi. Efter vi hoppat var hon lugn och stod och tittade när andra hoppade och red fram. Hon var inte fjantig eller stressad, utan lugn och samlad. Känns bra!
