Belinda kan om hon vill (vilket hon tyvärr inte vill)

Titta så vackert - jag och Belinda

Fint täcke som jag hoppas följer med hästen ;-)

Belinda är en envis häst. Hennes blivande matte (jag alltså) måste vara mycket, mycket sträng när hon skall rida. Annars tänker Belinda inte inte gå ett enda steg. Och trava kommer inte på fråga.

Men så en dag för några veckor sedan så blev Helena mycket, mycket arg (står om detta i ett tidigare inlägg tror jag) på Belinda när Belinda betedde sig som en tjurig gammal kärring, och detta Gav Resultat. Frågan man ställer sig är givetvis - varför blev jag inte arg tidigare?

Iallafall. Eftersom jag är en snäll och trevlig tjej (men hård - tro inget annat) så drev jag Belinda tills hon började gå helt enkelt. Mina ben var relativt möra ungefär fem minuter innan hon började gå, men skam den som ger sig. Och ja - jag erkänner: Hon fick ett par smällar med spöet oxå. Jag antar att den rara lilla hästen helt enkelt tröttnade på att stå stilla med den där irriterande saken på ryggen som kittlade henne i sidorna och gav med sig för att hon hade inget bättre för sig, typ.

Denna lilla uppgörelse har iallafall resulterat i att jag bara får driva så att benen nästan dör nu. Hon skrittar och travar på volt, ställd och med hyfsad form i både skritt och trav. Galopp avvaktar vi helt enkelt med för så mycket ork har jag inte i benen....

Nu fattas det ju en hel del kondition och styrka på lilla Belinda, så det är ju pass på ca. 15 min vi talar om, men sitt och driv med dina stackars skänklar allt vad du har i 15 min så kan vi snacka sen. Och man måste vara noga med tonläget för hon stannar gärna om man berömmer med fel röst. Ni som fattar, ni fattar, ni andra - nevermind.

Det roliga i hela denna historia med mig och Belinda är att om jag är stenhård - då är hon diamanthård. Hon viftar inte på öronen när man försöker sparka sig fri när hon har mosat upp en i boxväggen. Hon står bara där med öronen spetsade och tittar ut genom fönstret (kunde hon vissla hade hon gjort det) medans jag spottar och fräser och gormar och sparkar och viftar och slår för att komma loss. (Ni behöver inte bli oroliga - hon blir inte skadad. Man har nämligen väldigt lite kraft när en 600 kilos 170 cm hög envis kärring-häst mosar in en i boxväggen för allt vad hon är värd. Man har lixom inte så mycket syre i lungorna och inte så mycket utrymme att ta sats på) Det är väl samma sak där - hon släpper loss en när hon tröttnar.

Men det skall bli kul att få hem henne för trots allt - jag gillar henne riktigt mycket :-)