Häromdagen när jag kom ut på morgonen stod Nalle och dåsade i morgonsolen. Peter hade fodrat frukost och jag skulle ut och fixa lite. När jag gick för att ge kaninen mat hade han lagt sig ner. So far so good.
När jag tittade upp i hagen nästa gång hade han lagt sig ner "platt" om ni förstår hur jag menar. Jag känner mig inte helt avslappnad med detta, tänk nu på att Nalle är 28 år. Jag bestämmer mig för att gå ner till honom och Saffe som är ganska långt ner i hagen, bara för att kolla läget.
Jag närmar mig och börjar ropa på Nalle. Ingen reaktion. Saffe kommer gående mot mig men Nalle ligger kvar. Jag blir lite nervös men tänker att han är ju faktiskt 28 år och hör lite dåligt. Han reagerar nog när jag kommer lite närmare.
Men nej. Jag är ganska nära och ropar hans namn men ingen reaktion. Gråten börjar lura i bröstet på mig och jag tar fram mobilen, lite osäker på vem jag tänkte att jag skulle ringa... Då börjar det rycka i Nalles ben! Han liksom vispar i luften med benen men ligger i övrigt ganska stilla. Herregud Herregud Herregud, hästen krampar och håller på att dö! Jag börjar gråta och börjar rafsa fram numret till veterinären (lite svårt när man springer, skriker, gråter och är ganska jävla darrig) Nalle Nalle NALLE! När jag är kanske fem meter ifrån honom blir benen stilla och han tittar upp och undrar vad jag skriker om?
I ren lättnad skriker jag åt honom att HAN FÅR INTE SKRÄMMAS SÅ! Jag kramar Saffe en stund (han var närmast) och gråter av lättnad. Går sen fram till Nalle som ligger och tittar på mig och verkar må ganska bra. (Kan man inte få vila frukost ifred nuförtiden??) Klappar om honom, pussar honom och skäller lite till på honom. Sen rullar han sig noga så att inte en fläck på honom är ler-fri och sen reser han sig upp och börjar leta i mina fickor efter godis.
Sabla, älskade gamla häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar