Lady Spring

Den här ponnyn hette Lady Spring, och hon var min i många år.

Hon var en korsning russ-arab, har ingen riktig koll på ponnyraser längre, men jag tror att det är något liknande det som idag kallas "Svensk ridponny".

I vilket fall som helst så hade Lady inte haft nåt lätt liv. Det mest är ju förstås "hörsägen", dvs. saker som jag fått berättade för mig av tidigare ägare men som inte finns några bevis för. Men att hon var vanvårdad och utmärglad när ägaren innan mig barmhärtighetsköpte henne, det finns det bildbevis för. Jag kan säga att jag hade oxå barmhärtighetsköpt henne om det varit jag som sett henne...

Tur i oturen eller hur man skall säga så kunde ju av förklarliga skäl P inte provrida. Det var som sagt kanske tur för Lady var nämligen... hur skall vi säga... väldigt svårriden. Jag tackar härmed Lady för min goda ryttarbalans och min "orädsla" för bockningar och bakutsprång. (Däremot så stegrade hon sig ALDRIG så den rädslan finns tyvärr kvar) Hon hoppade hus och hon var aldrig aldrig rädd för något. Däremot så kunde man inte trava henne i skogen. Skritt på lång tygel gick bra, men tog du i tyglarna så var den ritten förstörd. Spring, hopp, fläng, kast, bock, you name it. (De sista åren jag red henne så hade dock min syster en travare vid namn Classe. Red jag två millimeter bakom hans svans så kunde vi trava. Ibland. Men INTE galoppera. Det var tvärkört) 

På ridbana = en dröm. Kunde allt, gjorde allt. Lärde mig så gott som allt jag kan idag. Gjorde jag inte rätt så gjorde inte Lady rätt. La jag fram handen innan hindret så stannade hon. (Tyvärr så lyckades hon inte bota mig fullt ut från den ovanan heller...) Blev det rätt så var det ett kvitto på att jag gjort rätt. Underbar, underbar att rida dressyr på.

I stallet var hon en godbit. Hon kunde tyvärr inte stå uppbunden för då fick hon panik, men en tvååring kunde sköta henne. (Rida henne oxå för den delen, med barn skulle hon överhuvudtaget inte komma på tanken att bråka) Hon var snäll och vänlig, nästan lite försynt. Lite ryggproblem hade hon, så periodvis tömkörde och longerade jag mycket = hon lärde mig det oxå.

Hon fick en avkomma hos mig. Vad jag vet så var det hennes enda. En hingst efter Orchis Cham (tror jag han hette, dont kill me om jag stavade fel) som blev döpt till Vilgot Stärnfall. Han blev såld till Tyresö, där jag hoppas att han ännu finns kvar. Han borde vara 17 år nu. Oj, vad tiden går fort!

Ladys sista tid i livet tillbringade hon som sällskapsdam hos en väninna till mig ute på södra Gotland. K märkte efter något år att Lady verkade trött och håglös, hade svårt att släppa vinterpälsen och så vidare. Veterinären kom ut och sa att innan nästa vinter borde vi avliva henne - hon var trött på livet och behövde få gå till den eviga vilan. Detta var åtta år sedan och Lady var då 26 år gammal. Vi lät henne somna in hemma och hon var så lugn, veterinären var så lugn och K och jag grät.

Även nu när jag sitter och skriver detta, som sagt mer än åtta år senare, så rinner tårarna nerför mina kinder. Lady var en sån fantastisk ponny, trots eller tack vare sina fel och brister. Jag kan inte säga att jag saknar henne varje dag eller ens tänker på henne varje dag, men hon finns i mitt hjärta.

Tack P för att du sålde henne åt mig.

Tack K för att du tog hand om henne åt mig så bra under hennes sista tid i livet.