Jag har i princip alltid varit överviktig. Bra, tänker ni, då är jag ju van!? Van kanske, men inte nöjd.
För några år sen gick jag ner 14 kilo. Det kändes bra att se siffrorna på vågen bli lägre, det kändes bra att orka mer, vilja mer, kunna mer. Varför kunde jag då inte hålla vikten när jag då trivdes så bra med det?
Inte fan vet jag.
Smala människor säger ofta att överviktiga tycker så synd om sig själva, det är MINSANN inte så kul att vara smal heller!
Nej, säkert inte, vi kanske ska enas om att livet inte är en dans på rosor för någon? Haha, om det ändå vore så enkelt: smal = lycklig. Jag vet det, du vet det, att lycka handlar om så mycket mer än att vara smal. Jag är faktiskt ganska lycklig fastän jag är tjock :-) Men jag hade lixom varit ännu mera lycklig om jag gick ner en del.
Gör det då, din lata jävel!? Jo... Det var ju det... Inte lika lätt som man kan tro. Kroppen har vant sig vid sin vikt, vill inte släppa ifrån sig så många hekto sådär utan vidare. Och när det tar emot så tar det emot på alla plan. Man vill ha resultat snabbt! (Egentligen vill man bara vakna en morgon, smal och vältränad men det kan man nog förutsätta att det inte kommer hända...) Om jag har varit ute och cyklat en timme så vill jag att vågen skall visa ett kilo mindre när jag kommer hem. Eller åtminstone ett halv kilo mindre? Ett hekto? Snälla? Nähej, det krävs lite mer än så alltså...
Och ja, jag tycker det är orättvist att en del kan äta chips och gräddsås varje dag utan att det syns på dem, att de sitta i soffan varje kväll och inte träna ett enda dugg och ändå vara smala, medans jag bör tänka på allt jag äter och helst motionera så svetten lackar varenda dag och fan i helvete - ändå inte vara lika smal.
(Märk väl att jag inte säger nåt om hälsan. Här snackar vi ytlighet och utseende ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar