Festina lente!

Det är söndag, tiden (och då allrahelt helgerna förstås) bara rusar iväg. Bra - det blir snart vår och sommar, dåligt - man hinner med ca. hälften av det man planerar. Jag t.ex. brukar när jag sitter på hästryggen eller i bilen eller står i kassakön på Ica, fundera ut roliga/ intressanta/ snärtiga/ extremt insiktsfulla inlägg att skriva på bloggen. Dessvärre kommer dessa sällan så långt. Jag hinner/ orkar inte. Och när jag väl loggar in på bloggfanskapet så har det briljanta ordflödet sinat. Jaja.
.
Iallafall så var Saffe och jag ute och travade igår, ca 15 km blev det totalt. Nej, vi travade inte hela vägen oavbrutet, jag är inte dum i huvudet. Vi skrittade lite, galopperade lite, men travade mest och den totala sträckan av alla tre gångarter blev ca. 15 km. Saffe blev faktiskt lite trött men det skulle han såklart aldrig erkänna.
I veckan annars så har jag jobbat honom en del på lina och insett att ja, han kan galoppera riktigt fint och balanserat och med alla ben. Dessvärre så verkar detta endast fungera om:
1. Jag inte sitter på hans rygg.
eller
2. Jag sitter på hans rygg och vi galopperar rakt fram på en väg. (ej i ridhus)

Vi var nämligen i ridhuset i fredags, jag övervann min bilskräck (det var ganska fina vägar) och han går JÄTTEFINT i skritt och trav, jämna, fina övergångar, underbar form. "Känns bra det här" tänker jag "nu är det dags att jobba lite galopp då". HAHAHAHA. Det jag borde tänkt, för att vara närmare sanningen var typ: "Nu är det dags att flänga omkring som en jävla blådåre och blanda gångarter och bocka och bråka" För det var precis det som hände. (Och jag kom på mig själv med att sitta och längta efter gamle Nalle och hans underbara, lugna, mjuka galopp) Saffe freakar ur totalt och galopperar fint i 19/20 av ett steg och sen bär det av. Hopp, bock, spark, bråk och sprattel. Håller på att gå omkull, blir förbannad (Jo, han blir ju det. Förbannad för att han klantar sig) och fortsätter nåt varv till. Jag försöker djupandas mot ryggraden som Gerd har sagt och vara mjuk i ytterhanden och klappa honom fint på halsen, jobba lite i innertygeln och understödja med inner skänkel. HAHAHAHA igen. Jag kunde lika gärna ha dragit i yttertygel och skrikit och gapat allt vad jag var värd, det hade förmodligen fått samma effekt: ingen alls. Gråtfärdig saktar jag av och försöker i andra varvet. Lika samma sak. Snälla söta rara Saffe jag vet ju att du kan! Varför skulle du bli halt så vi tappade allt? (Det hade lossnat jättebra innan senskadekänningen) Skrittar lite för att försöka komma i jämvikt. (funkar inte) Bestämmer mig för att försöka igen. Suck. Vill ge upp men har bestämt mig för att göra som Gerd sagt (se ovan) Och titta! Efter elva varv i hysteriskt jagvetintevad så kommer Saffe på att jag som sitter där uppepå kanske vill nåt? Han lugnar som genom att trollslag ner sig, böjer på nacken och galopperar UNDERBART i ett halvt varv på volten innan han bryter av (till slängtrav men skit i det nu). Med gråten i halsen igen (av lycka denna gång) så byter vi varv och TITTA! Efter bara några (typ tre) varv i hysteriskt jagvetintevad så händer samma sak i även detta varv. Har egentligen ingen större lust att berömma honom eftersom jag är långsint och inte kan glömma allt jävla sprattlande som föregick det underbara, men gör det ändå. Överöser honom med beröm och han frustar lite och säger: "Det där var väl inget". Sabla häst :-)

Styrka och balansträning på schemat.

Nalle och jag cm-hoppning på onsdag. Den hästen bråkar aldrig i ridningen. (Fick lägga till "i ridningen". Ni minns väl när jag skulle ha honom som handhäst?)