Ponny-mammor

Fenomenet "ponny-mammor" fascinerar mig.

För er som inte är riktigt insatta i läget kommer här en kort förklaring:

Ponny-mammor är kvinnor som har barn i åldrarna ca. 8-18 år som rider och tävlar ponny. Ofta är mammorna själva hästintresserade men har lagt sin egen ridning på hyllan för att helhjärtat kunna hjälpa sina barn (oftast döttrar) framåt i den tuffa rid-världen. De skjutsar till träningar och tävlingar, tillbringar kvällar (som absolut kunnat tillbringas på behagligare sätt) i kalla ridhus eller dagar på regniga tävlingsbanor, de betalar allt och försakar (nästan) allt annat. De klagar sällan, utom när barnet inte anstränger sig eller gör sitt bästa. De tröstar, stöttar, coachar och pushar. Och det är väl här nånstans som det ibland tyvärr går över styr.

Vill barnet tävla, eller vill mamma att barnet skall tävla? Skall barnet få skäll för att han/hon inte ger allt varje gång? Skall man ge allt för att annars får man skäll, eller skall man ge allt för att man själv vill?

Givetvis har jag hårddragit allt i min förklaring, men ibland upplever jag detta när jag är ute och är funktionär på tävlingar, eller ibland när Saffe och jag tävlar med ponnyerna i cm-hoppning. (Saffe och jag hoppar ju inte så högt, som ni vet)

Min egen mamma har aldrig varit någon ponny-mamma i den bemärkelsen. Hon har aldrig skjutsat mig till varken träningar eller tävlingar, knappt till stallet. För det mesta har jag cyklat. Det var bara så det var. Jag vet inte om det är bättre eller sämre än nåt annat.

I ett avseende har jag väl "kommit efter"; i tävlandet. Jag har inga tävlingsnerver, kanske hade jag haft det om jag tävlat som barn? Kanske (troligen) hade jag även kommit längre i min ridning än vad jag har idag, om jag blivit skjutsad till träningar en eller flera gånger i veckan.

Men i andra avseenden tror jag att jag ligger "före". Jag har till exempel kvar mitt hästintresse. Jag har aldrig blivit pushad för hårt så att jag lagt av.

Jag har lärt mig mycket på egen hand och blivit självständig. Om det kniper så klarar jag det mesta (i hästsammanhang menar jag nu) på egen hand, jag kan ge sprutor, jag kan slå på tappsko, jag kan backa med släp (men jag vill inte), jag kan laga staket, jag kan... You name it - jag fixar.

Min ponny Lady Spring

Jahaja, vart vill jag då komma med detta då? Ingenstans, egentligen... Jag vet att de flesta ponny-mammor är helt underbara och hjälper sina barn på alla sätt de kan och att de pushar alldeles lagom. Jag hoppas att deras barn en dag kommer att förstå hur mycket deras mammor (för all del, pappor oxå ibland) faktiskt ha gjort för dem, i tid, pengar och engagemang.

Vet ni, nu när jag ändå är i farten så kan jag faktiskt avslöja vad det var som fick mig att tänka på detta. Jo, det var såhär att jag råkade tjuvlyssna för ett tag sen när jag var just funktionär.... Två ponnymammor som pratade. Nåt i den här stilen:

Ponny-mamma 1: " Det är så roligt att se din dotter på tävlingsbanan, hon ser ut att ha så roligt! Min dotter tar så allvarligt på tävlandet, jag vill att hon skall ha lika kul som XX"

Ponny-mamma 2: " Jag har slutat tjata, hon bestämmer själv över sin ridning nu. Och vet du vad? Hon rider mycket mer nu."

Kan man kalla det "komma till insikt"? :-)