Il Divo

Nu undrar ni alla givetvis hur helgen var. So let me tell you.... 

Vi börjde med ett glas vin och svindyr mat.

Satt och tittade ut på denna byggnad.

Nu är vi inne i ovan nämnda byggnad och dricker cider.

Ljuset kollas...

Det börjar fyllas på med folk....

och några till....

och ännu fler....

och till sist ganska många.

Nu börjar det!

"Il Divo består av den schweiziska tenoren Urs Buhler, barytonen Carlos Marin från Spanien, den franska popartisten Sebastien Izambard och tenoren David Miller från USA som sammanfördes för första gången under 2003, efter en lång tids sökande av musikproducenten Simon Cowell efter 4 begåvade sångare som tillsammans kunde skapa musikmagi." citat från Il Divos hemsida http://www.ildivo.se/


 

Jag säger bara; och musikmagi var det. Jag hade gåshud hela konserten igenom och tårarna rann vid flera tillfällen. Jag hade inte trott att jag skulle bli så berörd av musik, men oj... Ett tag var jag lite rädd att min absoluta favvolåt alla kategorier; Leonard Cohens Hallelujah inte skulle komma, men jodå. (Då rann tårarna)

Deras tolkningar av "moderna" poplåtar är helt underbara. Opera i vanlig bemärkelse kan jag visst gilla, men inte som detta. Detta är en upplevelse. När jag lyssnar på Hallelujah här hemma måste jag stanna upp, blunda och höja volymen. (Peter tycker detta är överdrivet. Skiter jag i)

I Aftonbladet (skittidning) fick konserten endast två + av fem. Väldigt orättvist om du frågar mig. (Och som du förstår så är jag helt opartisk) Detta var utan tvekan den bästa konsertupplevelse jag varit med om.

Tidigare så har jag alltid tyckt att den sliskiga spanjoren (längst till höger på bilden) har haft en helt outstanding röst. Sliskig är han som sagt, men vad gör det när man har den rösten? Han har alltså tidigare varit min favorit. (I Hallelujah är han fortfarande det) Nu har detta förändrats lite. (Förutom i Hallelujah då alltså) Jag kan inte säga att någon är bättre än någon annan. Dessa fyra pojkar (ok då, MÄN) kan verkligen, verkligen sin sak - sjunga. När dom avslutade med Time to say goodbye (Ok, lite klychigt, jag vet) så rann tårarna igen. För klychigt eller ej - det funkade på mig.