Dan före

Dan före dopparedan och jag känner mig lugn. För ett par dagar sen - inte lugn. Inte så mkt för julstök och bak och mat och klappar och sånt, nejdå, utan jag kände mig olugn och otrygg p.g.a. RÅTTAN i stallet. Och när jag skriver RÅTTA så menar jag naturligtvis RÅTTA och INTE mus.
Såhär var det. Vattnet hade frusit i vattenslangen för det var ca 20000 minusgrader. jag står vid tvättstugedörren och fyller hinkar. Det är mörkt ute, jag står och tittar bort mot den öppna stalldörren, det lyser i stallet. Och vad ser jag då? En jävla RÅTTA som springer förbi över stallgången. Den var ca lika stor som vår fölunge. Paniken ett faktum. men jag bet ihop och tänkte att råttjäveln skall inte få vinna över mig, nejdå, jag skall göra klart stallet! Beväpnar mig med högrepen (Vet inte hur jag tänkte där men snälla, släpp det bara), är rädd för allt och ser råttor i varje hörn tycker jag. Hinner lagom börja andas igen, skall lägga in morötter i Parodies krubba DÅ KOMMER DEN FAN IGEN! Jag kastar morötterna, gallskriker (DÅ behagar råtthelvetet lunka tillbaka in i sin förbannade håla) och SPRINGER ut ur stallet, stannar inte förren jag är framme vid huset. Ringer till Peter och storbölar (jaja...) TALAR OM för honom (jag frågar alltså inte, nej detta var verkligen ingen fråga) att han får göra klart stallet när han kommer hem för jag tänker jävlar i helvetet ALDRIG mer sätta min fot på det stället igen. Peter försäkrar mig att råttfan är räddare än vad jag är (knappast troligt) och att han nog måste vara sjuk eftersom han kommer fram TVÅ gånger när jag är i stallet. Jag blir knappast lugnare av detta. Ser framför mig hur han med vansinniga ögon och rabiesfradga kring käftarna går till attack. Så nej. Inget mer stall för mig, ever. Tar en promenad istället och slutar gråta ungefär när jag är vid kyrkan och har försäkrat mig om att rabiesodjuret inte följer efter mig. Trauma.

Peter placerar ut råttgift till höger och vänster och försäkrar mig
1) Råttan är singel. Nej, han har ingen fru.
2) Han är död vid det här laget.
Jag har lite svårt att tro detta och går EJ ut ensam i stallet nåt mera. Antingen Peter eller Tulo måste följa med. (Inte Zodiac för DÄR har ni en som förmodligen är räddare än vad jag är. Egentligen är det ju Tulo som är mesen i familjen men när det kommer till mus/råttjakt då är han en klippa)
Iallafall, två dagar senare kommer svärfar Hasse med en julkrans som jag ber honom hänga på framdörren. Han kommer tillbaka och berättar att katten lämnat en present åt oss på framtrappan. (Tulo alltså. Som ni läste tidigare så är han jägaren i hushållet)På framtrappan ligger den superäckliga jävla råttan och HALLELULJA han är STENDÖD! HAHA! Där fick han. Och jag vidhåller fortfarande att han var ungefär lika stor som Ariel och rabies hade han bergis oxå men detta avskräckte inte min modiga lilla Tulo som gjorde allt för att skydda sin matte. Han får en FIN julklapp i år. (En leksaksråtta, haha. Nej skojar bara. Inga råttor här varken dead or alive.)

I övrigt så tycker jag inte att det går sådär jättebra. Jag har promenerat mellan 55 min och en timme varje dag i en månad lite drygt. Gissa hur mkt jag gått ner. Mhm, sätt igång nu, gissa. 1 hekto. Dvs 100 gram. Dvs 0,1 kg. Dvs jag är jävligt förbannad. Nu pratar vi om nåt annat.

Vi kan prata om hästarna litegrann. Nu när jag känner mig trygg i stallet igen.
Saffe vilar och han hatar det. Äter inte så mkt hö. Har minskat kraftfodret såklart men det hjälper inte, han höstrejkar och använder det som madrass/ toa istället. Han går barfota och jag tycker att han borde ha det ganska bra men han bara surar. Så han får vila några dagar till sen får jag nog börja rida innan han tjurar ihop helt.
Ariel har flyttat till egen box nu ikväll. Hon tog det bra tycker jag. Hon står bredvid mamman så speciellt långt flyttade hon ju inte. Parodie verkade mest tycka att det var ganska skönt och det kan jag förstå för även fast det är en fölbox dom stått i så fick hon lixom stå upptryckt mot väggen när Ariel bredde ut sig och skulle sova. Hon är ju så sabla stor nu! D-ponny var hon sist vi mätte henne, nu är hon nog liten ridhäst (Förlåt TRAVhäst menar jag), iallafall bak, hon växer lite ojämnt för tillfället. :-)

Nalle och jag var ute på en tur i nysnön förra veckan. När vi är ute går det till så att Nalle själv bestämmer tempot, jag pressar honom inte till nåt för han är faktiskt 23 år snart. MEN nu blev det så att Nalle GLÖMDE BORT att han var gammal och trodde att han var unghäst igen (Dement?)Så jag fick bromsa lite till slut för jisses vad han sprang! Men han kändes mjuk och fin och mådde bra även dagen efter så allt är frid och fröjd.

Omega mår bra. Hon är en stirrmadam när man skall ta in henne, får hon gå ute i sitt utestall och glo med Nalle så är hon nöjd.

Madde startade på Eskilstuna igår. Hon galopperade på upploppet och jag orkar inte analysera det mer än så. Nu är hon hemma i stan igen iallafall.

Och jag skall gå ner och titta till skinkan. God Jul på er!!

.