Jag har haft Nalle i snart 16 år och Saffe i snart 10 år. Det är ganska länge det. Och det är helt underbart när man tänker efter. Dom står mig oerhört nära, det är dem jag saknar (och katterna men det är en annan historia) när Peter och jag är bortresta. (Är Peter hemma och jag bortrest saknar jag honom oxå såklart. Ställ inte så dumma frågor) Men iallafall. Saffe och Nalle och jag är ett team. Hur det skall gå för oss andra när någon av oss försvinner väljer jag att inte inte inte tänka på.
Det finns dom som tycker "men det är ju bara hästar" osv - fine, det får man tycka. Men man får inte kräva att jag skall tycka så eller ens förstå en sådan tanke. För mig är hästarna mina vänner och ibland mer än så. Ibland har dom varit mitt enda skäl till att kliva ur sängen på morgonen.
.
Vi har fler hästar på gården. Några har varit här ett par år, andra är nytillkomna. En del hästar har kommit och gått, men alla gör de någon sorts avtryck på mig. Jag älskar inte alla lika djupt, men jag älskar hästar! Min första ponny var en tjurig liten dam, men hon var min första ponny och bara för det helt underbar i mitt minne. Mona hette hon. Jag har fler som jag alla minns med värme, Lady, Rolex, Vinden, Marinella, Caliber, Nicke, Gast, Cooper, Ariel, Vippen... Det finns såklart fler och alla de som jag nämnde har jag inte ens ägt. Men alla har de gjort avstamp i mitt hjärta och de som inte finns kvar minns jag som sagt med värme och saknad.
Man kan inte behålla alla hästar. Man kan inte rädda alla hästar. Men alla hästar förtjänar omvårdnad och kärlek. Kärlek kan vara att sälja om hästen får det bättre någon annanstans. Kärlek kan vara att avliva om hästen lider.
. Det finns väldigt många i hästvärlden som inte känner som jag kring sina hästar. Jag skulle nästan vilja påstå att de allra flesta INTE gör det. Som vill ha nya hästar när resultaten inte kommer tillräckligt snabbt eller tillräckligt lätt. Som tröttnar och säljer, som väljer en annan eller ingen alls.
.
Jag säger inte att det är fel. Jag säger bara att jag inte förstår det.
.
.
4 kommentarer:
Du får inte glömma Pommax ;)
Men vem var Vinden?
Kram!!
Håller fullt med dig! Det är inte alla som fattar detta band men jag tycker att fler och fler gör det. Kanske för att jag just nu är mitt i det, de jag talat med visar förståelse och omtanke. Visst kan det vara förståelse för mina känslor före att se de känslorna som finns till djuret om du fattar vad jag menar. Det är ett hårt slag och en stor chock att mista sin bästa vän efter 17 år. Fattar fortfarande inte. Planerar stallbesök, kollar hästsaker mm. Det praktiska fungerar men hjärnan är inte helt med än. Suck.. Kram på dig och dina pållar
Åsa - Vinden var en ridskolehäst på Gannarve. Och självklart glömmer jag inte Pommac, och inte Garri och ingen av dom andra :-)
Jennica - Mitt hjärta är med dig <3
Jag förstår dej till fullo Helena! Har inte haft lyckan att få ha egen häst förrän nu, och det är något jag tänker fortsätta med :D Det är mkt känslor och minnen förknippade med hästar, både från förr och mina sköthästar jag var hos och tog hand om, och de sista 3 åren... Har en ventil, ett uppåttjack i mina "downperioder"-som kommer trots medecinen, en varm härlig stor vit kille som lägger sitt stora huvud i min famn och visar att han behöver lite kärlek han oxå... Detta och så mkt, mkt mer ger livet med häst, jag är helt biten och älskar det <3
Stor kram till dej, minns att vi pratade om dina pållar på utbildningen, då ynglingen var nykomling :D Länge sen nu... Nästa år 10 års-jubileum väl :D?
Pernilla
Skicka en kommentar