Händelsen Med Råttan

Mhm, jaha. Givetvis kan inte Händelsen Med Råttan lämnas utanför bloggen. Ni som varit med mig ett tag vet vad sådana Händelser gör med min mentala hälsa.

Jag kan bara inleda med att säga såhär: Kommer någon till mig och säger"Helena, råttorna håller på att utrotas i världen" så blir min omedelbara respons "hur kan jag hjälpa till?" Och då menar jag INTE hjälpa till med att trygga artens jävla fortbestånd, utan då menar jag HUR KAN JAG FÅ DET ATT GÅ FORTARE! (Jag vet att det är ett osannolikt scenario med tanke på att det finns fyrtioelvatusen miljarder råttor, men man kan väl få drömma?)

Jag gillar alltså inte råttor. Inte möss heller, men dem kan jag ändå tolerera på ett annat sätt. (Dock inte om dom befinner sig i mitt hus.)

Nu var det iallafall såhär. Jag är helt fredligt ute och gör rent i stallet. Kärran blir full. Såhär långt allt som vanligt. Öppnar dörren för att gå ut på skitstacken och tömma kärran. Häng med här nu. För när jag öppnar dörren så promenerar det omkring en RÅTTA max en halvmeter från mina fötter!!!!! (Jag brukar inte använda fler än ett utropstecken i vanliga fall, tycker det är töntigt - så nu fattar ni upprördsgraden)

Råtthelvetet (det är alltså en råtta på riktigt, inte en mus) går runt och det är fråga om tiondels sekunder innan han kommer att anfalla, det VET jag, så jag gallskriker, slänger kärra och allt och springer, skenar, ut från stallet hysteriskt gråtande. Min man står på trappan och skall just gå in i huset. "Var det en stor?" frågar han. (Jag skall senare få veta varför han frågar just det) Jag svarar inte, har inte mental styrka nog, men Peter som har känt mig ett tag nu, fattar grejen och springer ut till bakdörren i stallet som står öppen och en kärra som ligger slängd och tre hästar som tänkte att om dörren var öppen så kunde dom väl lika gärna gå in? (Mitt i all min tårdränkta hysteri så ser jag hur Peter haltar när han springer och mitt hjärta slår så hårt (av skräck) av kärlek till denne man som trots sina elva titanspikar i höften springer för att hjälpa mig när jag är skräckslagen) Han ställer upp kärran så att hästarna inte kan komma in, springer efter en spade och försvinner ut genom bakdörren. Stänger den (Tack) Jag hör ett "klonk" sen ropar han och vill bli insläppt. Jag skall erkänna att jag tvekade, men litar så mycket på Peter att jag visste att han inte skulle ropa om inte faran var över. (Ni som undrar "vilken fara?" - er vill jag aldrig mer se eller prata med)

Råtthelvetet satt alltså kvar på gödselplattan ännu när Peter kom ut och han kunde slå den i skallen. Gissningsvis hade den smuttat lite på råttgiftet. Hjälper inte mig.  Iallafall - råttgift eller ej - RÅTTAN DÖD! HA HA! Jag är inte djurvän i alla lägen.

Att Peter frågade om storleken visade sig senare bero på att han VISSTE att det bodde en storråtta i gödselstacken. Han hade sett spår av den hela veckan. Han hade bara "glömt" säga det till mig. Hmpf.

(Och vet ni, sen på kvällen när Peter och jag varit i stan och ätiti middag - då körde jag över en råttjävel inne i stan! Haha igen)

Problemet är att nu väntar jag på repressalier från råttans jävla fru. Vet att hon sitter i sitt äckliga jävla bo nånstans och smider planer på hur hon skall kunna döda mig. Och problemet i problemet är att OM hon dyker upp så flyr jag. JAG vågar inte komma så nära  en råtta så att jag kan slå den i skallen med en spade, inte ens om den så är halvdöd av råttgift. Hoppas att Peter är hemma Om hon kommer.