Många antyder att jag ramlade i trappan med flit. Så är icke fallet. (Notera ordvitsen. Ha ha) Om jag skulle göra något för att slippa bära flyttkartonger så skulle jag definitivt inte välja att klanta mig i trappan, åka till akuten, röntga, gå på kryckor och vara allmänt skadad på riktigt.
Nej.
Då skulle jag göra något mindre dramatiskt. Kanske helt enkelt bara säga att jag inte hade lust. (Fast det är ju lögn förstås) Eller oxå hade jag jobbat över. Eller varför inte simulera ett diskbråck som mirakulöst blev bra när flyttandet var färdigt?
En sak är iallafall säker. Jag skulle INTE ramla i trappan och nästan dö. Så alla som tror att jag gjorde det med flit: Glöm det.
Jag bär gärna flyttkartonger. För det innebär att jag snart får flytta in i vårt nya lilla hus. Huset med kylskåp från 1972 och parkettgolv i vardagsrummet och julrosor och tulpaner i trädgården.
Som tur är så blir nog lilla foten (eller vristen är det ju egentligen som gör ont) snart bra så jag kan hjälpa till att bära och inte bara domdera och peka med hela handen åt dem som hjälper oss att flytta.
Eurovisison pågår för fullt här i bakgrunden. Ska engagera mig. En sista fråga bara: Svettas man mer när man stukat foten? Det känns som jag är svettig nästan jämt. Iallafall under bandaget. Eller är jag helt enkelt bara på väg in i klimakteriet? Yes! Klimakteriekossa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar