Idag bestämde jag mig för att ta en barbackatur på min 21-åriga häst Nalle. Det var ju så kul sist! (Egentligen hade jag tänkt ta en tur på Saffe men han hade tappat en halv sko)
Nalle är världens snällaste häst. Så idag när han blev lite busig och försökte bocka när vi galopperade så höll jag på att ramla av för att jag skrattade så mycket åt hans fånigheter. Skrattar bäst som skrattar sist. 5 minuter senare låg jag i diket och såg Nalles svans försvinna i fjärran. Detta var inte så bra för min rygg som ni vet redan var av sen tidigare.
Jag har ramlat av Nalle några gånger (jag har trots allt haft honom i 12 år) och inte EN ENDA gång har han stannat för att kolla hur det gick för mig eller om jag vill hänga med hem. Nejdå. Han springer hem. (Om jag skulle ramla av i ett ridhus springer han 25 varv innan han stannar) Alltså får jag promenera hem, som tur var bara 300 meter eftersom vi var på hemväg. Under tiden hinner jag fundera på följande saker:
1. Hur många kotor är krossade i ryggen/kroppen i allmänhet?
2. Vad fan hände egentligen?
3. Har Nalle trasslat in sig i tyglarna?
4. Varför händer sånt här mig?
Inte så många tillfredställande svar blev det dock. Men Nalle mådde fint, han stod i trädgården och åt gräs när jag kom hem och undrade varför jag dröjde. Jag är MYCKET missnöjd med honom. Satt upp och red en liten bit bara för att. Han kommer bergis va halt imorgon efter att ha galopperat hem som en unghäst. Fjolla.
Vet fortfarande inte riktigt vad som hände, men jag tror att det var plast från en ensilagebal som blåste (det var ju storm) så han blev "rädd". Han är väl aldrig rädd för nåt...
Jaja, jag skall gå ner till soffan igen, det är "Dirty sexy money"-maraton på femman....
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar