Nulägesrapport

Har inte skrivit på länge men det är mycket som händer. I fredags var Peter med om en olycka inne på travet. En häst på innerspår bröt ut och krockade med den häst som Peter körde, vilket resulterade i att Peter flög ur sulkyn. Ambulans tillkallades och Peter fick åka till akuten. Jag jobbade kväll och hade precis kommit hem när Hanna ringde. Hon sa till min hundrafjorton gånger att jag skulle ta det lugnt när jag körde in, och Hanna; Du hade varit stolt om du såg mig. Jag körde lugnare än vanligt tillochmed.

När jag kom in på akuten och fick se Peter ligga på en bår med nackkrage och åtta läkare/sköterskor/ folk runt sig kom tårarna. (Nu när jag skriver oxå) En stor eloge till ambulans- och akutpersonal (och dem som har utbildat dem och deras föräldrar som har uppfostrat dem) de skötte sitt jobb kanonbra! Tog hand om Peter (och mig) och förklarade allt dom gjorde och varför och fick (faktiskt) mig att lugna ner mig litegrann.

Upp till IVA efter röntgen och så satt jag där med Peter flera timmar medans vi väntade på provsvar eller röntgenbilder eller båda delarna, jag vet faktiskt inte. Vi fick veta att höger nyckelben var brutet och att bäckenet spräckt och så nåt med höften. Peter skulle ner på ortopedisk avdelning eller vad det heter. Fyra sköterskor (underbara dom oxå, tack tack tack) skulle flytta över Peter från traumabåren till sängen - gissa vad som händer? Hans sambo får en panikångestattack! (Det var väl inte hon som varit med i olyckan? Varför är hon hysterisk?!) Jag börjar kallsvettas och må illa, får ingen luft. Sätter mig ner i en stol och börjar hyperventilera och gråta hysteriskt. En av sköterskorna upptäcker mig och tar hand om mig. (Peter är nu tryggt i sängen) Jag känner mig allmänt fånig men kan ändå inte sluta. Till slut, efter kall duk på pannan osv så kan jag ta mig samman och gå med upp till avdelningen. Jag har verkligen nerver av stål. Peter får morfin direkt i blodet så han är "ganska" lugn...

Jaja, dagarna går och idag fick han börja med sjukgymnastik vilket inte var speciellt skönt alls verkade det som. Sen nu ikväll kl. 19.30 fick han åka helikopter till Stockholm för att operera sin höft. Jag fick inte åka med :-( Sköterskan trodde att han skulle vara tillbaka på ön i övermorgon onsdag.

Jag är jättetrött och jätteledsen rent generellt. Jag vill att Peter skall komma hem. Hem hit till vårt hus i Dalhem. Det gör mig inget att göra "allt" - med hästar och gård och sånt, jag vill bara att Peter skall vara hemma. Jag vill inte ha hjälp av någon annan (tack ändå ni som erbjudit er), det är bra att jag har fullt upp hela tiden så jag somnar av ren utmattning. Jag vill egentligen inte träffa någon alls utom Peter. Det går inte att prata med mig, så ring inte. Maila och sms:a får ni gärna göra däremot. Peter går det jättebra att prata med så honom kan ni ringa om ni vill :-)

Allt annat - med hästar och så - tar vi en annan gång. Det känns nästan oviktigt just nu.