Det Stora Nederlaget

I torsdags kom det. Det Stora Nederlaget. Jag orkar helt enkelt inte mer.

 Jag har gett upp om Belinda.

Veterinären hade skrivit ut lugnande för att vi äntligen skulle kunna transportera hem henne. Lastträningen har väl gått ok, problemet har ju varit att få henne att stå kvar inne i transporten. Med lugnande går det säkert bra. Nä. Hon var lugn men det fick lixom nästan motsatt effekt. Hon var inte ett dugg intresserad av havren som tidigare varit det som gjort att hon gått in i transporten. Däremot så var hon väldigt intresserad av att sparka och skrika åt Peter när han skulle lägga handen på rumpan på henne. Hon orkade även med att gå åt sidan och gå över mig ett flertal gånger. Men in i transporten och stanna där, det skulle hon inte.

All min lust och ork tog bara slut, där och då. Tårarna rann, men jag var tvungen att medge mitt nederlag.

Belinda kommer inte att komma hem hit till Stall Kaungs. Jag tror fortfarande inte att det är en hopplös häst, men det kräver så mycket kraft och energi och engagemang, och det klarar jag bara av att ge om hon är här hemma. Jag kan inte åka 3 mil eller vad det är varje dag. För det är varje dag som behövs. Att åka två gånger i veckan och samtidigt känna att det är för lite, att ha dåligt samvete, att innerst inne veta att det räcker inte, jag klarar inte det längre. Jag har lagt ner så mycket tid i bilen, så mycket bensinpengar på detta, och nu måste det vara nog. Det finns fler, andra hästar som oxå behöver mig.

Förlåt mig Belinda. Jag hoppas att det ordnar sig för dig även utan min inblandning.