Idag och igår har det snöat. Massor. Så Saffe och jag skulle ut och pulsa lite i snön, ni vet bra för kondis och muskler. Vi tog av framskorna för han skall skos imorgon, och så blir det inga snöstyltor. Vi kom ca 200 meter, sen säger det bara SMÄCK och Saffe halkar omkull. Ingen förvarning eller nåt, det har gått rikitgt bra fram tills detta. Fastän det går så himla fort så hinner jag både tänka och handla. (Dock inte tillräckligt) Saffe glider med båda frambenen åt varsitt håll = livsfarligt för en häst. Jag lutar mig ganska häftigt över åt höger eftersom ramla omkull är ett lindrigt alternativ till fläkning. Detta hjälper och Saffe dråsar omkull. Det här låter supersjukt, men jag slog hakan i hans framknä på vägen ner. Och det gjorde ont. Så in i helvete. Det blev en hård smäll och hade jag haft tungan emellan tänderna så hade den gått av. Jävlar i satan vad det gjorde ont, hela huvet vibrerade. Saffe reste sig på en gång men jag låg kvar (höll i tygeln) och försökte fokusera blicken. Reste mig efter en halv minut eller så.
Saffe var jätteduktig. Han var helt lugn och väntade tills jag hade samlat mig, sen gick han snällt och försiktigt när jag stödde mig på honom. När vi gått ca 100 meter och alltså har ungefär 100 kvar, så börjar jag gråta. Tårarna rann och hjärtat började slå i 180 kändes det som. Jag insåg att jag blivit jävligt rädd. Stannar Saffe för att kolla så han är ok. Han tittar bara på mig och verkar tycka att livet är rätt ok. Det är ju HAN som brukar vara den hispiga av oss två! Inte i det här fallet. Jag brukar tycka att jag inte är så mesig, men... det här tog på mina krafter av nån anledning. Det var inte första gången jag gått omkull med en häst och kanske inte sista heller. Men man blir uppenbarligen mesigare med åren..
När vi kommer hem bankar jag på fönstret och Peter tittar ut. Han ser mina tårar och kommer ut. Jag berättar lite sådär snörvlande, självömkande att vi har gått omkull och ber honom komma ut. Han gör det och tar hand om oss. Jag frågade om han trodde att Saffe fläkt sig iallafall men det trodde han inte eftersom Saffe var ohalt. Mitt huvud dunkar av både chock och smäll så vi tar hand om Saffe, ger hästarna hö och går in.
Det har gått några timmar nu och Saffe har inga men. Själv har jag ont i hakan (Undrar om jag kommer va blå imorgon?) och i huvet... Peter har tapetserat klart i hallen och vi har hängt upp tavlor och spegelvägg, jag har lagat mat. Livet går vidare fastän man är nära döden ibland.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar